Verkligheten
Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta denna resan, den har varit helt fantastisk och den har varit så kämpig men ångrar inte en sekund att jag åkte för detta var nog det bästa jag någonsin gjort.
Jag hade försökt att förbereda mig på vad man skulle se och vad man skulle gå igenom men jag insåg ganska så snabbt när jag gick ut från flygplatsen att det inte skulle räcka speciellt långt.
Allt var annorlunda. Precis allt.
Det var en lång resa först till Delhi, men det var nog en ännu längre resa från Dehi till campen. Det var så mycket att se längs vägen, galna trafikanter, kameler, åsnor, hundar och så mycket människor precis överallt. Väl framme blev jag så varmt välkommen.
Nästa dag var det dags att åka till barnen. Barnen flög på en när vi kom fram i tuktuken och skrek och frågade vad ens namn var och bad om att bli burna. Helt fantastiska glada ungar som levde i sådan misär...
Efter första dagen kände jag mig helt förstörd. Jag fattade inte vad jag gjorde där, jag kände mig helt meningslös. Det var så mycket känslor som bubblade i en. Jag tänkte att det var ju helt kört för barnen ändå, vad är meningen med att vi kommer hit? Det var jätte jobbigt.
Men dagarna gick och efter en vecka kändes det som att jag hade varit där i flera månader, man kom in i allt så snabbt. Sakta så insåg jag att det som vi gjorde där visst var jätte viktigt. Vi kämpade för att barnen en dag skulle komma ifrån soptippen, för det fanns ingen annan som gjorde det och barnen själva visste ju inget om livet bortom där de var. Vi gav dem all uppmärksamhet och kärlek vi kunde när vi var där, det var ju allt de ville ha. Som min volontärkompis Terese från Finland sa så om de kan kolla tillbaka på sin barndom och minnas att det fanns någon som brydde sig om dem emellanåt så är väl bara det värt hela resan" och hon hade så rätt. Det var värt allt.
Tiden gick så fort, jag och Terese hade hand om de minsta barnen och hade dagis med dem, våra underbara små dagisbarn. Vi lekte lekar, sjöng, tränade på veckodagarna, räknade och målade.
Att komma hem har varit en sådan berg och dalbana. Mina känslor går upp och ner hela tiden. Det går inte en dag utan att jag tänker på barnen flera gånger och undrar hur de mår och vad de gör just precis nu. Hur de går runt där ensamma, när volontärerna åkt hem för dagen.
Det är så lätt att säga att "vi har det så bra här hemma" utan att inse vad man säger. För man förstår verkligen inte hur bra vi har det utan att ha sett andra sidan med egna ögon. Här går vi och har så mycket saker, och ändå hoppas vi på att vi ska vinna på lotto. För att vi tror att det skulle lösa alla våra problem och vi skulle bli så mycket lyckligare, men blir man verkligen det?
Där nere blir baren glada om de hittar en liten plastbit i sanden som de kan leka med.
Första morgonen när jag var hemma och satt och kollade på nyhetsmorgon så gjorde de en intervju med en kvinna som var fladdermusveterinär, hon visade hur hon hade spjälkat vingen på en fladdermus och jag blev så arg. Det var en sådan krock igen, från att ha kommit från ett ställe där de i princip inte brydde sig om ett barn hoppade runt på ett ben till att se på tv när de räddar små fladdermöss. Och då ska man veta att jag är världens djurvän som verkligen vill rädda allt.
Vi lever i sådan överflöd. Jag vill inte ens tänka på hur sjukt det är med julafton...
Jag har lärt mig så otroligt mycket under denna resan och jag har fått ett helt nytt perspektiv på allt! Jag är så glad att jag åkte! Jag önskar verkligen att jag kunde åka tillbaka nu men jag ska utbilda mig först. Sen kommer jag tillbaka! AVI är verkligen en fantastisk organisation !
/Rebecka Petersson Juli-Aug 2012.
