Marie och Ulf; mars-april 2009
Vi är ett par i sextioårsåldern som gillar att resa utanför resekatalogerna.
Efter kontakt med Signhild så bestämde vi oss för att förverkliga våra Indiendrömmar.
Vi fick chansen att förlägga en del av resan tillsammans med Signhild om vi bestämde oss snabbt.
Det gjorde vi!! Jag tror att det var bra för oss att inte gå och fundera så länge utan ta chansen till vår livs resa.
Vi mötte Signhild i New Dehli och fortsatte genast till Agra. Där såg vi det man ska se av byggnader (egentligen är jag mest intresserad av att träffa människor). Det som var häftigast på den resdelen var att vi genom Signhilds Indiska vänner blev inbjudna till ett bröllop. Det är en fantastisk tillställning med många ritualer och massor med mat och trevliga människor.
Vi reste runt i Rajasthan (Dehli, Agra, Sikar, Udaipur, Jodphur, Jaisalmer, Jaipur, Sikar, Dehli ) och besökte många familjer och träffade många härliga och öppna människor. I Udaipur fick vi besöka ett sjukhus där vanliga människor söker vård samt vara med om en likbränning. Bägge sakerna fick vi göra ihop med en klok indisk man, Yogi. Sjukhuset var ett inferno av människor som stod, satt och låg i stora grupper.
Vi reste nattåg, bodde hos rika människor, träffade människor som inte hade mer än de själva behövde, alla var generösa och ville oss allt gott.
Jag blev magsjuk och fick ligga på ett privatsjukhus i Jaipur, där jag blev mycket väl omhändertagen. personalen var kunniga, vänliga och rummet var i Hilton-klass.
Lite oroad var jag för hur sjukhusnotan skulle bli, helt i nödan. Två dygn med topp sjukvård kostade som ett medelklass hotellrum i Sverige.
Efter att ha färdats runt i städer, på sjöar och i öknen kom vi till vårt läger i KanWar Pura utanför Sikar. Där väntade Madan och hans storfamilj. Där fick vi ett fint rum att bo i. Jag var för svag, efter magsjukan, för att våga gå med till skolprojektet i Banjara Basti. Min man däremot gick dubbla skift och han, som en ganska vanlig 60-årig officer, var som en riktigt go skolmorfar. Han hade så många barn som väntade på honom på mornarna och en liten tanig grabb som alltid väntade med sin lilla hand för att få sällskap hem efter skolan.
Allt var inte odllat positivt. Vi fick se mycket fattiga människor och hundar som haltade. Och trafiken nattetid ska man undvika ge sig ut i, alltför många kör på bästa framkomliga sida av vägen.
Vi stannade en månad drygt och vi fick erfara så mycket värme, kunskap och nya värderingar att vi aldrig glömmer vår Indienresa. Jag rekomenderar alla som funderar på att resa att ta tag i det och göra slag i saken. Vi vet inte hur länge vi lever och kan göra resor av detta slaget. Om du vill ha kontakt för mera information så be Signhild om mitt telefonnummer.
marie
